fredag 13 januari 2017

Stålmansland ...


Dokumentären "Samtidigt i Hofors" sändes igår och lämnade få åsiktsfria. 
En journalist beskrev det som ett kamouflerat Ullared, en annan människa vill flytta hit.
De råder delade meningar.
Och det är okej, man behöver inte tycka lika!

Själv tyckte jag att avsnittet var delat, inte rakt igenom dålig, men inte heller bara bra! Fina vyer och några karaktärer som förgyllde. T.e.x  Nathalie ... vilket kreativt geni! Henne kommer någon att snappa upp snart. Och allas våran uppskattade Arne, med ett hjärta av guld. 
Mindre förgyllande blir det med konflikter. 

Bilderna från jobbet påminde mig om min kärlek till det flytande stålet. Om de allra bästa arbetskamraterna och svunna tider. För 27 år sedan satte den blyga nittonåringen sin första fot på Stålverket, en tid som kom att bli ytterst värdefull i hennes liv.


I nästa avsnitt ska Pantertanterna Hytt-Anita och Inger Pettersson (en gammal jobbarkompis) medverka, det ska bli kul.
Man kommer att ogilla och gilla det andra avsnittet med. Åsikter kommer att gå isär. 
Men även om vi är oeniga i det kan vi väl gemensamt hoppas att det gynnar orten, det Stålmansland vi alla håller så högt!
//Vera



Min stålverksarbetare!



Fredag och långledig -  så skönt och välbehövligt för redigering. Men vi har inte kommit igång riktigt ännu.

Foto: Igår såg vi dokumentären "Samtidigt i Hofors". Visst roades jag av programmet, och särskilt av att se Vera på jobbet!

Jag minns första gången jag skulle träffa henne här i Hofors.
   "Vi kan ses på bruket", sa hon.
Det var oerhört märkligt att träffas på hennes jobb, tänkte jag. Då visste jag inte att man kallar Hofors centrum för "Bruket", utan väntade nervöst på henne vid parkeringen mittemot Bergsmannens hotell.
Hon skrattade när jag berättade vad jag trott ... och det där skrattet är det bästa jag vet. När Vera skrattar smittar det av sig och jag delar hennes skratt och fylls av kärlek.

Det kändes konstigt att se sig själv på tv. Men kärleken jag förmedlade om Hofors och dess invånare kan inte bli mer sant! Jag älskar verkligen orten och tackar min lyckliga stjärna för att jag hittade hem just här!


// ANNIKA


torsdag 12 januari 2017

Usel journalistik ...

Detta upprepande i tidningar och radio, kallar vi usel journalistik.
Vi har inte en enda gång bett om uppmärksamhet. Tvärtom. Man citerar delar av ett blogginlägg som var borttaget redan innan citaten publicerades i media.



Roger Wallenius använde texten i GD. Sedan har det använts om och om och om igen. Det börjar bli väl urvattnat. 

Annonsbladets Ida Eidem inte bara kopierade texten (ännu en gång) utan hon var dessutom uppfinningsrik nog att sno vår bild från bloggen också!




På radion påstods det att vi inte verkar vara nöjda med hur vi framställts i dokumentären "Samtidigt i Hofors".
Det stämmer inte. Vi är nöjda med hur vi porträtteras i programmet, det är jättebra!

Men visst, fakta kvarstår ... vi var väldigt besvikna över att det som sagts och visats inte stämde överens i första avsnittet, som är det enda vi har/kan uttala oss om. 

I Arbetarbladet modifierar och citerar Simon Ridell inlägget. Artikeln låter dessutom påskina att vi önskat mer tv-tid? Om det handlade om det så hade vi väl inte bett om att bli bortklippta?!
Nej, det handlar enbart om vad som sagts och visats.

Kanhända journalisterna behövde en kritisk röst till sin rubrik. Tyvärr hittade de våran.  
Efter kvällens program dyker troligen nya rubriker upp, förhoppningsvis med mer sanningshalt.

Ni kan bilda er en egen uppfattning om programmet som sänds kl. 21 på SVT 1



// ANNIKA & VERA





måndag 9 januari 2017

Samtidigt i Hofors ...


Om några dagar sänds dokumentären Samtidigt i Hofors, där vi medverkar.
Det kommer förmodligen inte bli åsiktsfritt i sociala medier, det märkte vi redan efter förra blogginlägget - där en del av innehållet missförstods och därav raderades.

För en tid sedan blev vi tillfrågade om att medverka i att göra en varm och kärleksfull serie om Hofors och dess kreativa invånare.

Vi var tveksamma länge, det var inget som vi bara hoppade på direkt. Men kärleken till orten och att de ville göra vår dramaturgiska båge/linje om vårt författande - att vi skriver som EN författare och gör våra bokomslag själva. Det avgjorde det hela, vi såg det som en chans att ta vara på!

Åtskilligt med tid gick till filmning tidigt i höstas. Vi tyckte det var kul att hänga med det HÄRLIGA filmteamet! 

När förhandsvisningen av avsnitt nr 1 visades blev vår reaktion inte lika rolig.
Vår medverkan hade reducerats till ca 60 sekunder ... hela vår linje var borta??

Vår spontana uppfattning blev att det lagts för mycket fokus på det udda ... MISSFÖRSTÅ OSS RÄTT HÄR!! Vi gillar udda!! Är det några som är udda så är det väl vi! Två vuxna kvinnor som klär sig identiskt ... :) 
Eller att vi ofta spontant utmanar varandra i olika knasiga dueller. 
Vem bygger valfri, snyggast Disneyfigur på en timme?!


Vi har haft en ABBA-dag, där vi endast fick tilltala varandra med Agneta och Frida. Tre felsägningar och sen blev straffet att åka gris i foajén till butikerna, iklädd ABBA-munderingen!


 Vanligtvis finns det en helt logisk och rimlig förklaring till det underliga beteendet, men det verkar ju inte klokt!

Första  upplevelsen av förhandsvisningen blev att det varma och kärleksfulla fick stå tillbaka, i avsnittet som sågs. Och när innehållet landat, på fel ställe i våra hjärtan, kom reaktionen.

 Det stämde inte överens med vad som blivit sagt och vad som visats. Vid den sista inspelningen vi gjorde i slutet av september var direktiven: "Tänkte samla in allt vi behöver för att bygga er linje (deckarens betydelse för er och de drömmar den innehåller)". Istället visades ca 60 sekunder av förrförra årets pilotinspelning, alltså 1,5 år gammalt material.

Besvikelsen  blev stor. Ingenting av det vi brinner så stort för framkom, som i de andras fall. Vi förstår filmbolagets idé och den linje de ville följa, där vi och flera med oss inte hade någon plats. Då kände vi att det kunde kvitta om vi ens var med, och bad om att få även den lilla delen  bortklippt. 


Hur som helst, så är vi säkra på att dokumentären blir en succé.
Vi ser fram emot att se samtliga avsnitt.

Idag fortsätter vi att brinna vidare för facerape-manuset.
 Det är ett gediget redigeringsarbete vi har framför oss - vi bestämde att kapitlen skulle delas och möbleras om. Låter lättare än vad det är ... jobbigt, roligt och nödvändigt. Vi har läst och lyssnat på många böcker sen vi rörde facerape sist. Många insikter har infunnit sig, bland annat att det blir vanligare med kortare kapitel. Det blir bättre flyt då, tycker vi!




// ANNIKA & VERA



onsdag 2 november 2016

Sjukmys...

                                          Så kom den ... första snön på första November.
Annika som lyssnat på de utfärdade vädervarningarna hade förberett sig noga och ordnat sovplats hos sin son i Borlänge, så hon säkert skulle kunna ta sig till jobbet.

Men ibland vill ödet annorlunda...
Hon blev sjuk... Jättebaby-syndromet, ni vet! :)
Lägg dock märke till att telefonen är inte mer än en armslängd bort. Och detta för att hon laddat ner det gamla spelet Sims, att roa sig med på sofflocket vid vakna stunder.


Jag brydde mig inte särskilt när hon var intensivt upptagen i spelet, men när hon gjorde det hela till en tävling (den som kunde få Sims-Annika och Sims-Vera att pussas först) då hakade jag på. 

Men det är inte bara, bara ... Man måste bygga och utföra uppgifter innan man kan börja hångla!
Så nu är vi fast, vi stirrar konstant i telefonerna och uppdaterar (retar) varann om hur långt man kommit.
Inte särskilt allmänbildande eller medför några intelligenta samtal. "Man får mer pengar om man lagar mat istället för att baka." Hur många cooking-spatlar har du?"

Men det är på lagom nivå för sjukmys i busvädret!

Att redigera manus är en för mastig uppgift när man drabbats av Jättebaby-syndromet. Läsa, skriva och tänka är helt enkelt uteslutet, däremot är tekopp, telefon och nässpray nödvändiga ting för fortsatt liv.
 Att bearbeta manuset kanske är något vi kan befatta oss med under morgondagen OM någon vunnit puss-tävlingen! 
Men just nu är hon nerbäddad...ensam.


Kör försiktigt i snöyran!
Kram Vera

lördag 29 oktober 2016

Hoforsdokumentären...


 I flera månader har tv-teamet varit här och filmat, i onsdags spelade vi in vår sista medverkan i dokumentären om Hofors. För att vi skulle få en inblick i hur de har tänkt framställa serien hade den härliga exekutiva producenten Åsa Rönn från Nordisk Film Tv med sig lite ihopklippt material hem till oss.


JÄVLAR, vad bra det kommer att bli!!
Det är just sådana dokumentärer jag själv ofta fastnar i och vill se.
Fast nu såg vi inte så mycket av det egeninspelade materialet, så det återstår att se hur gärna man vill se sig själv agera i rutan. Skämskudden kommer att finnas till hands. 

Men visningen tog mig över förväntan, jag blev gripen av det jag såg.
Skickligt klippt, stämningsfull musik, vackra vyer ... proffsigt gjort!
Den förintade alla farhågor vi haft om förnedrings-tv. Eftersom den handlar om människor som sticker ut ur mängden var detta något som oroade oss en aning i början.


Vi har ju ingen aning om hur vi ser ut i bild, så det ska bli sjukt spännande att se det färdiga resultatet!

Något annat som jag inte har någon aning om... är när fan man ska fira Halloween!? En del firar nu och en del säger att det är nästa helg! 

                                               Hur som helst så förebygger vi och önskar alla 




Kram Vera.

tisdag 25 oktober 2016

Sista tv-inspelningen...


Hösten kan vara ruskigt vacker som min fru ... eller bara ruskig!


I förrgår grävde vi fram alla vinteraccessoarer (och vinterjackorna). Vantar, som hastigt i våras packades ner omaka, hittade sin maka igen. Mössor, sjalar och raggsockor ligger i beredskap inför det oangenäma, kyliga, vita som kallas vinter. 

Ingen av oss är vidare förtjust i vintern. Visst finns det härliga vinterdagar med korvgrillning och pulkaåkning med barnbarnen, men vi hade tio gånger hellre åkt till stranden med dem om det funnits ett val.


Men tänker inte gnälla så väldigt mycket över det, vi har ju beställt en resa till Teneriffa över Jul!
Sola och bad i tomteluva, det blir ovant. Vi har båda hållit hårt i jultraditioner, men barnen med sina respektive är vuxna och utspridda. Barnbarnsflickorna brukar vi göra en egen Julafton med, efter jul. Hej, Tomtegubbar, må på stranden ... och låt oss lustiga hava!


Ingen av oss har känt behov tidigare att åka utomlands, det behovet har Gotland fyllt till bredden åt oss varje sommar! Så det blir första resan vi gör utomlands, tillsammans. 
 Men det är ju någon månad kvar, tills dess får vi nöja oss med värmen från kaminen.


Den här veckan avslutar vi TV-inspelningarna.


Härliga TV-teamet kommer imorgon och skall köra avslutande intervjuer. Det ska bli sjukt spännande att se vad det blir av det. Vi skulle få en liten inblick i det imorgon. Annars är vi ganska mycket i det blå ... Vi har filmat relativt mycket material, men har inte en susning om hur det ska vinklas eller användas.

Vi ser fram emot morgondagen och hoppas båda på en Good hairday!


Kram Vera

onsdag 19 oktober 2016

Skrivarkurs?...


Igår hade vi en riktigt mysig hemmadag tillsammans. Vi högläste manus i brasans sken, noterade och diskuterade ändringar som skall göras. Annika hade lagat min favvomat: revbensspjäll och tillika en supermumsig dessert. Den delikata måltiden intogs framför tv:n till vår favvoserie: Game of Thrones.


Under min sjukskrivning (som sträcker sig till 30/12) har vi snart plöjt igenom seriens sex säsonger. Men idag jobbar Annika, så abstinensen att se Järntronens utmanare kämpa, stillas med skrikande Housewifes (lite saksamma fast utan svärd och hästar) och ytterligare tradera köp.


Bandaget och stygnen är borta, jag är lite rörligare och har inte lika ont längre. Jag gör mina sjukgymn. övningar, dock inte 4 gånger om dagen som det föreskrivits,(hur ska jag då ha tid att titta på tv och hänga på tradera?) Men bilkörning vågar jag mej inte riktigt på ännu. Så en dag som denna blir det husarrest och det kanske är tur det! För vad skulle jag göra om jag mötte en läskig clown ute? ... Springa!?

Eller låtsas att mina kryckor är glänsande svärd av Valyriskt stål?

Nä, då känns det tryggare att röra sig inom hemmets väggar i sköldpaddsfart (vilket är lite snabbare än snigelfart). 

Nu sitter ju inte handikappet i händerna, tack och lov! 
Imorgon blir en skrivardag med fingrar som rör sig betydligt snabbare än ovan beskrivna hastigheter!


Då kommer jag in på ämnet jag har haft funderingar kring; blir man någonsin nöjd med själva redigeringen? 
Förra gången hade vi en deadline, så då var vi helt enkelt tvungna att vara nöjda med "finputset". Det har vi inte nu och vi hittar nya vinklar, strykningar och tillägg som vi vill göra i det nya manuset.

Och så har jag haft en fundering på dessa skrivarkurser ... Blir jag en bättre författare om jag gått såna? Vad lär jag mig där? Eller förstör jag sättet att skriva på med ett nytt tänk?

Har någon av er gått skrivarkurs? Kan ni inte dela med er av eran erfarenhet är ni snäll?
Det skulle jag uppskatta stort!

Kram Vera.



tisdag 18 oktober 2016

Perfect match ...


Hösten har en alldeles speciell plats i våra hjärtan, det var då vi träffades första gången... för fem år sedan. 
Våra öden flätades samman via QX dejtingsajt Qruiser, believe it or not! Sannolikheten för att jag skulle hitta "the one" där, var mindre än minimal. Nätdejting är rena fablernas värld. Mitt råd är, möt alla kontakter med viss skepsis och var inte naiv! 
Allt verkade för bra för att vara sant, men vi stämde ändå möte i Falun. Båda tänkte att det skulle "skita sig" något skulle vara fel, det kunde ju inte vara sådär bra... Två nervösa kvinnor möttes i staden en solig Oktoberdag 2011 och firar numera årligen sin tur och kärlek med att återvända dit sagan började.

För ovanlighetens skull bjöd inte Falun på en enda solstråle. Men det grumlade inte dessa soliga sinnen. 

Vi strosade fram genom staden och dess butiker ... där grumlades det soliga en aning. Fastän vi är galet lika i det mesta så finns en del olikheter som vi inte är överförtjusta i, hos varann.

Annika är inte det minsta entusiastisk när jag vill klämma och känna på det mesta i klädbutikerna. Och jag har svårt att kväva en uttråkad gäsp när hon gör detsamma i teknikaffärerna. Men överseende och i lagom dos utsätter vi varandra för våra olikheter och kallar det för ännu ett komplement, för vi gillar ju båda att se vårdade ut och ha moderna apparater i hemmet. 

Nöjda med shoppingen som resulterade i varsitt par vinterskor och vita högtalare till köket, promenerade vi vidare mot vårt mål Café Kopparhatten. 


Besvikna insåg vi att det var stängt på stället där vi suttit fem år tidigare och utbytt beundrande blickar, berört varandras hjärtan och upplevt vår allra första kyss. 
Varje årsdag har vi återvänt men traditionen fick igår ett bakslag för att vi inte kollat upp öppet tiderna i förväg. 

Så med lite improvisation firades dagen med middag på en annan restaurang. 


Samtalsämnet var trots restaurangbytet, detsamma. Att just vi hade sån osannolik tur att hitta varandra! The perfect match. 


Tacksamma för de bästa fem år vi haft, vänder vi blad i Kärleks-sagan och påbörjar ännu ett. 

Kram Vera