måndag 10 december 2012

Kärlek och sorg...

Jaha.. då börjar min mest intensiva jobbperiod igen. Ett fasligt flängande mellan Hofors och Borlänge. Idag hinner vi möjligen mötas i dörren innan jag ska iväg.

Åh, älskade vackra Vera.. tänk att man kan vara SÅÅÅ förlorad och galet förälskad så länge.. Ja, faktiskt är jag förvånad över det. Jag trodde att den galna nyförälskelsen på sin höjd kunde vara i några veckor eller max ett par månader.

Visst är det smärtsamt att vara ifrån varandra och knappt träffas vissa veckor. Men det finns ingenting på jorden som skulle få mig att avstå henne. Jag, som är rädd för bilkörning på vintern, gör det ändå. KBT, kallas det visst.. Kognitiv beteende terapi, det är tydligen grejen för att rädslor ska ge med sig.

Jag fick precis ett sms från min älskade. Hon skrev att hon tagit ledigt och kan följa med mig på min Mofis begravning. Jag är så glad, lycklig och tacksam över att jag har henne.

Någon sa att begravningen blir väl inte så sorglig för att Mofi var gammal. När jag hörde det blev jag oerhört upprörd och ledsen. Hur mycket man sörjer handlar inte om ålder!!! Jag älskade min morfar och gråter också nu när jag skriver detta inlägg. Att sörja och sakna handlar om personen var älskad - och det var han, min fina Mofi!!! <3 <3 <3

Jag vill gärna höra åsikter om en treåring borde följa med på en begravning..
Om man inte lyckas ordna barnvakt finns det ju inget annat alternativ...

//ANNIKA

2 kommentarer:

  1. Min son var 3 när både hans mormor och morfar dog, och han var faktiskt med på bådas begravningar (de dog inte samtidigt). Bara man förklarar ordentligt vad som kommer att hända och att man är lyhörd för barnets mående så tycker jag det är helt ok att de är med. Döden går ju inte att undvika och den borde få vara mer "naturligt" inslag för oss västerlänningar än den är idag.

    Så låt ni barnet följa med, men berätta innan varför alla är ledsna och se till att barnet har någon att ty sig till med frågor och en trygg famn så ska ni se att det går bra.

    Och jag håller med dig, sorgen blir inte mindre för att någon är gammal. Döden kanske blir mer naturlig när en person är gammal, men sorgen är individuell: Så sörj du så mycket du behöver och låt det ta tid.

    Stor, stor kram.

    /Från en som grät idag senast över min pappa som dog för 2,5 år sedan...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nina, för dina kloka ord! Ja, finns det ingen som kan passa Evelina så får hon förstås följa med. Men kan hända att det ändå löser sig, vi får se..
      Jag har följt din blogg länge och minns din svåra tid när dina föräldrar dog. Jag förstår att du vet vad du pratar om.. Stor, stor kram till dig med!
      Det är skönt med "cybervänner" som bryr sig. Tack för din omtanke!

      Radera