tisdag 12 november 2013

Eftertanke..

Stillhet.. Empati.. Sympati.. Eftertanke ...

Så kände jag efter Veras förra inlägg. Jag ville ta upp det lilla barnet. Vagga, vyssja.. trösta.. omge med kärlek och trygghet.

Min älskade Vera!

Fast jag, och många med mig, redan visste hur det varit så berörde dina ord starkt.

Jag ville krama den lilla, stryka henne stilla över håret och viska tröstande ord, att allt skulle bli bra.. att jag kunde försöka fixa hennes docksäng.

Allt blev bra.. Ja, det blev ju det. Många uppfattar kanske Vera som tuff..
en som kan dra grova skämt som också kan uppfattas som ironiska ibland.

Jag tror Vera behövde stärka sitt yttre skal, sin framtoning, mer än många andra..

Hon behöver ingen hjälp att laga en docksäng idag. Hon kan laga det mesta på egen hand.. men hon behöver en hjälpande hand ändå, hon behöver dela bördor, hon behöver förståelse.. och framför allt så behöver hon kärlek, precis som alla andra människor.

Jag är glad, stolt, lycklig och tacksam över att just jag är den som får ge henne allt det här.

Och det tänker jag göra så länge jag lever.
Vera är mitt allt, mitt liv och min eviga kärlek!


// ANNIKA

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar