onsdag 29 januari 2014

Hagagården - ett föredöme!


Vi har pratat, pratat och pratat.. Mommi har visat mig sina jumpa-övningar. Inte en blund har hon vilat idag. Hon sa att hon ska behålla mig här eftersom hon känt sig så pigg.

När hon fick höra om cancern sa hon:
    "Nåt ska man ju ha, och när man är 93 år får man skynda på lite med krämporna om man ska hinna med dem."

    "Tänk att jag har cancer", sa Mommi senare när vi tittade på Farmen.
    "Är du orolig?" frågade jag.
    "Nej, Mofi är redan död, och jag har levt så länge att jag jag redan har fått uppleva det jag vill."
    "Men du kan ändå ha många år kvar. Du känner väl inte av det ännu?"
    "Nej, jag känner inte annat än knölen.. så visst kan jag få vara med länge än. Jag är inte orolig, inte alls."

Personalen här på Hagagården är mer än fantastisk. Jag känner mig så varmt välkommen i den här familjära miljön. De har jagat runt på alla avdelningar efter en säng åt mig. Alla är rara och omtänksamma. Tänk om äldrevården fungerade så här överallt, vad bra det skulle vara! Hagagården i Vendelsö - ett klockrent föredöme!!

Nu sover Mommi.. Jag hör hennes lugna, jämna andetag.. Jag kan inte sova ännu.. försöker skingra tankarna med det här blogginlägget, men inser att jag förstärker dem istället.

Jag hör hennes sovande andetag och väggklockans tickande.. Jag vill stanna tiden. Jag vill ha min Mommi, alltid och evigt!!

Jag ska snart ringa Vera.. min älskade, mitt stöd! Kanske titta på en film på Netflix sen.. ja, och gårdagens Farmen som jag missade.. Sen ska jag sova, så jag blir pigg som Mommi i morgon.



// ANNIKA


1 kommentar: