söndag 25 oktober 2015

Ta vara på den korta tid vi har ...

I slutet av oktober brukar jag alltid åka och hälsa på i Stockholm för att gratulera mina morföräldrar på deras födelsedagar ... Jag kan inte göra det längre ... Mofi gick bort för tre år sedan, och Mommi lämnade oss i augusti förra hösten. 

Varje år tänker jag extra på mina bortgångna kring deras födelsedagar. Sorgen har lagt sig till bättre ro och glädjen i alla varma, ljusa minnen vi delat får skina på förstaplatsen. Så grattis på era födelsedagar där uppe i himmelen, älskade Mommi och Mofi!

Det är slutet av oktober och jag är på besök i Täby hos kära mamma och pappa. Ur roten av deras vackra kärlek kom jag till. Ur roten av mitt hjärta älskar jag dem! Jag är så tacksam för allt de gör för mig. Det är bara tråkigt att det är lång väg att åka och hälsa på ... men vad är egentligen två och en halv timme att fundera på?


Idag ska jag och mamma flanera i Täby centrum. När Vera är med brukar det istället flängas ... Hon blir lyrisk av utbudet av klädaffärer och boutiqer och vill hinna med dem alla. Vi saknar dig Vera och önskar du var med istället för att jobba, och jag skulle gärna flänga liiite med dig om du var här! Jag roas mest av teknik och tänker flanera in på de affärerna ... kanhända med ett stadigt tag om en eventuell motsträvig mammas arm. 

Nästa helg är det Alla helgons dag, men då är jag inte här. Därför ska vi också ta oss till minneslunden där min lillebror fick den sista vilan. Det känns alltid närmare att tända ljus och hedra mina kära här i Stockholmstrakten där de levde ... minnena av dem är starkare. 


Ni lever i mitt hjärta ... Jag tänker på er med glädje, i ljust minne är ni bevarade ...


// ANNIKA


3 kommentarer:

  1. mamma och pappa25 oktober 2015 08:41

    Älskar dig kära Annika. Du skriver så vackert att tårarna kommer och jag måste ha en paus i läsandet

    SvaraRadera
  2. oj oj vad dom vore stolta över att se det du skriver stjärnan ler lovar dig:)

    SvaraRadera
  3. Så vackert! De finaste band man kan ha. Ta vara på den tid man har. Du skriver verkligen så det berör. Min älskade faster gick bort för 2 år sedan. Jag saknar henne enormt, tiden då svampplockningen var en stor sak hos oss båda, tiden med alfapet och jag saknar till och med hennes ovilja att kramas, hon hade humor på sitt vis men ve den som skojade med henne. Hon var en generös människa som alltid hade över trots att hon hade så lite. Hon var den enda som såg mig för den jag är.

    kramar

    SvaraRadera