lördag 19 december 2015

Så skimrande ...

Vera-darling sover, och det tänker jag låta henne göra. Jag klarar mig. Jag har knarkat i mig morfinet, smärtan tonas ner ... och världen börjar glittra.
Livsfarligt! Jag förstår dem som kan fastna i drogmissbruk när detta är känslan de vill uppnå! För tillfället känns inget särskilt svårt. Jag kan gilla läget att vara enarmad, det tar bara lite längre tid att skriva inlägg ... och att få hjälp av min vackra hustru i duschen ser jag som en fin bonus.

Natten var inte lika skimrande ... med värk kommer ångest och svårmod. Kommer jag att bli bra? Doktorn sa att jag inte kommer det - inte 100, kanske 95 och troligen 80 % bra. En pessimist som också sa att han beräknar läkningsprocessen från tre månader upp till ett år ... men honom hör jag bara på natten.

Nu är det morgon och jag längtar tills Vera vaknar. Min hustru är guld! Hon är så omtänksam och ser/vet vad jag behöver utan att jag behöver be om något. Jag uppskattar och älskar henne mer än ord kan beskriva!

Sången är till henne, hon älskar den, och texten beskriver allt Vera betyder för mig ...





// ANNIKA



1 kommentar:

  1. då hoppas jag att din pessimist till läkare har fel och att det blir bra och att det går fort. Krya på dig! Och bonus är aldrig fel ;) Tur du har Vera :) Eller ni har tur som har varandra. Har hört om en sambo som vägrar ställa upp fast hens sambo skadat sig. Suck...
    Jag ska åka och ta farväl av min andra kör, då jag bestämde mig för att sluta. Lättnadens skimmer föll över mig utan värktabletter ;) Även om jag just nu skulle behöva en hel drös morfin för att klara av att åka ut dit.

    Kram och krypa på dig Annika! Kram till dig också Vera.

    SvaraRadera