söndag 31 januari 2016

Ett minne vaknade ...

Musiken och språket i texten från föregående inlägg påminde mig om något ...

Sommaren mellan femman och sexan när jag bodde i Grängesberg flyttade det en ny familj in på vår gård. De var från Mellanöstern och hade flytt från ett land i krig. Jag lärde snabbt känna barnen, som var allt från en tjej i min ålder till småttingar. Språket var inga problem, jag lärde dem svenska och de lärde mig sitt språk så att vi skulle förstå varandra.

Ono ischmi Annika, skrev jag i mitt lilla anteckningsblock. "Ha, trä, tlåtho, arbå, hämtschå, schtå, sjuschao, tmäänio, hczaar", sa jag efter dem och räknade till tio. Jag ler ... minns det så väl.

Lyckan stod högt i tak när skolan började i augusti och min nya kompis fick börja i samma klass som jag. Vi hängde ihop i skolan och hemma. Flera gånger tog jag med de äldsta barnen från den nyanlända familjen till badhuset. Vi hade så roligt!
   Ibland när jag kom hem hyschade mamma på mig och sa att jag skulle vara tyst. Jag smög in i mitt rum och såg ett litet huvud med mörka lockar sticka fram under en filt. Den yngsta flickan, på omkring tre år, hade krupit upp i min säng för att sova middag. Hon gjorde kanske det för att det var ganska livat hemma hos henne med så många syskon ... och hon fick så gärna låna min säng.

I närmare två år umgicks jag med dem ... sedan kom dråpslaget! Jag kom till skolan en dag och fick höra att familjen var borta - de hade gått under jorden när de fått besked om att inte få stanna i Sverige. Jag trodde inte det var sant! Hur kunde man göra så?! Hur kunde myndigheterna välja att skicka tillbaka mina vänner till kriget?!

En kväll när jag var ledsen och frustrerad låg jag i min säng och tänkte att NÅGONTING måste man väl kunna göra?!!!

Följande dag gick jag till min klassföreståndare på Östra skolan och sa att jag ville få med mig hela skolan i en demonstration ... Han hänvisade mig vidare till rektorn (som jag besökt flera gånger då han varit upprörd över att jag åkte rullskridskor i korridorerna). Jag var nervös ... men fick tillstånd att gå från klassrum till klassrum och informera om min önskan att demonstrera för att mina vänner skulle få stanna i Sverige.

På träslöjd, syslöjd och teckningslektioner (heter väl bild nu) tillverkades plakat under dagar av förberedelse. Tillstånd för demonstrationen ordnade antagligen rektorn.

Dagen var kommen ... Jag minns att jag satt i matsalen med några klasskompisar när någon plötsligt ropade högt mitt namn. Jag vände på huvudet och såg åt det hållet.
   "RADIO OCH TV VILL PRATA MED DIG!"

På kvällen satt jag hemma i soffan och såg mig själv bli intervjuad på nyheterna på TV. Jag paraderade i ett demonstrationståg med flera hundra elever ... Jag har verkligen letat på nätet efter klippen men hittar dem inte. Men jag hittade en krönika från DT och en artikel från ett 1:a maj tal, som beskriver händelsen.

Den här demonstrationen gjorde skillnad! Familjen fick stanna! Då tyckte jag inte att det var märkvärdigt att mitt agerande hade gjort skillnad. Jag såg det som en självklarhet att folk skulle förstå!

Men när jag tänker på det idag så tycker jag att det är JÄTTESTORT att myndigheter och så många människor lyssnade på en liten tjej på 13 år! Och att det gjorde skillnad! 


// ANNIKA

 

1 kommentar:

  1. Helt fantastiskt, du stod upp för dem! Vet du hur det gick för dem sedan? Tänk om vi varit lite mer som du en gång i tiden, men det kanske var så att vi inte behövde, det fanns knappt någon invandring, inte där jag bodde i alla fall. Det kom några från Finland, någon från dåvarande Jugoslavien och alla smälte in direkt, riskerade inte heller att bli återsända. Men så tänker jag vidare alla romer - vem stod upp för dem? Ingen.

    SvaraRadera