onsdag 27 januari 2016

Hur ska jag komma över det?

Alla som har läst bloggen en tid vet att jag är livrädd för att möta björn i skogen. Men så har det inte alltid varit utan björnfrossan började då jag precis hade flyttat till Hofors för snart fyra år sedan. Jag var på väg till jobbet och hörde detta på radion. Herregud! Och jag hade åkt förbi där bara en stund tidigare!

En tid senare jobbade jag extra som vikarie på en förskola i närheten. En av fröknarna berättade den HÄR historian för mig! Och det hade hänt på SAMMA dagis där jag befann mig!!! Nu började jag på allvar fundera hur mycket björn det egentligen fanns Hofors-skogarna???

När jag går ut med Luna brukar jag hålla mig nära bebyggelsen.
Jag undviker helst att gå in i skogen.


Kolla på kartan. Om jag ska till skogen går jag in på en stig (vid pilspetsen), och vad finns det där? Jo, skog! Massor med SKOG!!! Som säkerligen är fullproppad av arga björnar?!!

Men igår utmanade jag mig själv (igen) och började gå in på stigen med Luna ...


Hjärnan gick i spinn! Lurade det något i skogen? Hade björnen råkat vakna tidigt som tusan för att det var töväder? Och hur kunde de där spåren vara så stora? Var det vargspår?

NEJ, jag tänkte inte bli rädd! Vi fortsatte ...
Sen började jag tänka på Faraos historia. I somras när jag hörde den i stålande solsken skrattade jag ... men nu tyckte jag att den var skrämmande!


Hysteriskt rolig eller horribelt läskig? Vi vände om ...



// ANNIKA


5 kommentarer:

  1. För många många år sedan när mina söner var små, befann vi oss hos släkten uppe i norrdelen av vårt avlånga land. Där är skogen STOR! Jag har aldrig varit rädd för skogen, den är mitt andra hem och jag vandrar rakt in utan att tänka varje sig på björnar eller andra djur - i bästa fall möter man en älg i mina skogar där jag bor. Men i alla fall nu var det så att vi befann oss i helt andra trakter, visserligen trakter som jag varit i några gånger sedan barnsben. Vi blev riktig många släktingar plötsligt för det kom oväntat besök och vi fick helt enkelt inte plats i huset. Jag och min familj bestämde oss då för att övernatta långt långt ut i skogen i en stuga som kallades Björnstugan. Jo nog fanns det ett björnide i närheten av stugan men björn nämnde ingen. Så vi for upp dit och fann en underbar, rogivande plats! Mitt hjärta flög iväg på små moln, lugnet och vidderna (nåja om man nu kan kalla det för vidder mitt inne i en skog) gav mig en trygghet. Vi sprang runt där, var ner till vattenkällan och fick helt enkelt en bra kväll/natt. Efteråt fick vi höra: JO men visst finns det björn där uppe! Jag undrar om de där björnarna satt bakom någon buske och stirrade på fyra galna stockholmare som var på språng i deras hem! Någon björn såg vi aldrig men långt senare stängdes stugan ner för övernattning då det verkligen hade blivit björntätt just där! ;) Men jag har i alla fall sett ett björnide på riktigt!!

    Nu låter det som jag bara måste upp och utforska skogarna kring Hofors ;) Jag är hopplös... kan någon tala om för mig att man inte bör stå öga mot öga med vilda djur, inte ställa sig 20 cm från huggormar och tycka de är vackra, inte plocka upp diverse ödlor, sniglar och annat som befinner sig i skogens dunkla gömmor! Inte falla i trans över att just jag får syn på ett djur ;) Inte skrika stoppa bilen jag ser vildsvin!!! Ibland, men bara ibland undrar jag hur många skruvar som fattades när jag föddes... två kanske?!!

    Ha en underbar dag och helst utan björnar.

    SvaraRadera
  2. glömde hur många björnar finns det i Er skog? Har egentligen ingen aning om hur man blir av med björnrädsla, jag är ju knäpp av naturen när det gäller djur så... drömmen är Galapagosöarna eller någon djungel, bara tanken gör mig helt drömsk! Och ja, vi har haft björn i vår skog, den passerade bara förbi och så vitt jag vet så var det visst så att den blev skjuten något år senare... tror den befann sig någonstans runt Norrtälje vid det tillfället.

    SvaraRadera
  3. http://norralaovre.se/?p=446 kolla spår!!!

    SvaraRadera
  4. Jag har ingen aning om hur mycket björn det finns här. För mig räcker det att det har funnits ett par nallar i krokarna för att jag ska fortsätta vara rädd. Till skillnad från dig så vill jag INTE möta någon!! Kollade spåret och nu vet jag i alla fall hur björnspår ser ut. Jag kan inte lova att hund-svängen in i skogen blir inte särskilt lång för det ... men jag försöker ta mig längre, ett litet steg i taget. :)

    Ha en bra dag! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår din rädsla - för jag kan nog känna så för annat. Om jag tänker riktigt noga skulle jag nog inte vilja stå öga mot öga med en björn men på avstånd vore det häftigt att se en på riktigt och inte bara de där nallarna på Skansen.... men jag minns en gång när jag var med mitt dåvarande jobb uppe i Östersundstrakten för att åka skidor och de fick för sig att det var myskoxar på fjället!! De såg dem minsann, det var en konstig blandad känsla... dessa stora djur och massor med folk på fjället... mäktigt men lite skrämmande tills, ja du förstår det var inga myskoxar utan snöhögar!!!! Hehe... men rädsla ska tas på allvar. Det är inte en bra känsla att vara rädd. För skogen är så mysig, det finns det stora lugnet, rogivande svampplockning och bär och och...

      Radera