söndag 31 januari 2016

Jag hade en dröm ...

Flera gånger har jag försökt att få kontakt med film-teamet som var och provfilmade oss i höstas för ett eventuellt TV-program, men jag har inte fått tag på någon som kan svara på hur det går ... och det är klart att vi undrar!

I samband med provfilmningen började automatiskt mina tankar att formas kring en pjäs som skulle kunna engagera hela Hofors-bygden. I en tid där flyktingar strömmar över gränsen till Sverige landade min idé kring den aktuella frågan som engagerar så många, men som så få är villiga att prata öppet om.

Jag ville skapa en pjäs med representanter från olika grupper i samhället, där en del varmt välkomnar nyanlända, där en del slår bakut och tycker att orättvisor existerar kring välfärd och bidrag beroende på om man är svenkfödd eller nyanländ, där en del av befolkningen inte bryr sig nämnvärt så länge det inte påverkar dem själva ... och jag ville också förmedla de nyanländas bakgrund, kultur, förväntningar och rädslor.

Jag ville få fram ett budskap som påvisade att främlingsfientlighet och rasism främst handlar om rädslor - att det som är främmande är skrämmande, och att man på olika sätt bygger murar kring sin invanda miljö.

Jag ville skapa ett drama, med liknade känsla jag upplevde som engagerad 13-åring (se föregående inlägg), då inget kändes omöjligt ... Jag hade en önskan om att få Hoforsborna att samlas kring frågan om nyanlända i pjäsen, där bygden skulle samarbeta för att göra det bästa möjliga av en situation som redan är aktuell, som man ändå inte kan blunda för och få att försvinna.



"Exklusion - Integration - Inklusion" skulle genomsyra pjäsen ... svenskfödda skulle få engagera sig i flyktingars öden och flyktingar skulle få inblick i de svenska oskrivna lagar man bör lära sig.

Flyktingfrågan är en het potatis! I många svenska hem sjuder känslor kring nyhetsflöden om hot och våld på flyktingboenden, på sociala medier ifrågasätts ensamkommande barn för att vara unga män och människor oroas för sin egen välfärd som man har jobbat för genom hårt arbete, och som man har dragit in skattepengar för att trygga.

Det är synd att TV-teamet inte går att nå. Det är synd att inte ha möjlighet att utveckla en idé som skulle gynna bygden på många plan ... som kanske skulle göra Hofors till en förebild i en svår fråga som engagerar alla, på olika sätt ...

Jag hade en dröm ... 



Nej, jag har fortfarande en dröm!

Vart tog TV-projektet vägen?



// ANNIKA



1 kommentar:

  1. Ge inte upp din dröm! Jag tycker den låter helt underbar! Om jag hade bott i Hofors hade jag gärna varit med.

    Teveteamet fick antagligen inte klartecken eller tillräckligt med pengar - men jag tycker de ska höra av sig och berätta hur det går eller inte går!!!

    Har ni aldrig tänkt på att göra en podcast, du och Vera?

    Kram

    SvaraRadera