måndag 22 februari 2016

Novelltävling - Ge dem liv till vår bröllopsdag ...

Vad ska vi göra med bröderna Kaufmann?

Initialt var Lustjakt 1/3 längre. Vi fick "Kill our darlings" och rata parallell-storyn med gossarna helt.

Idag grunnade vi på bröderna, ifall de kanske kunde få vara med i uppföljaren ... Men nej, de passar helt enkelt inte in någonstans. Kanske ska de någon gång få bli en helt egen bok? *Hmm*

Idag delar vi med oss Kaufmanns ... Varför inte utlysa en novelltävling (max 15 000 tecken totalt) om dem, en fortsättning ... Priset får bli en signerad Lustjakt (ges ut 11/7).

Ja, så får det bli. Sträck på fingrarna, lägg dem på tangentbordet och ge pojkarna mer liv!

Får vi ett enda bidrag har vi en solklar vinnare. Får vi fler än ett blir vi strålande lyckliga!

Vi vill ha era bidrag, skickat genom mejl, senast om en månad, 23/3 ...
Jisses vad fint! De får bli våran bröllopsdagspresent!

Vinnaren publiceras självklart här i bloggen och får också skriva en presentation om sig själv. (valfritt) :)



Östberlin 1961 ...

Stadens ljud hämmades i diktaturen, endast skramlet från någon stridsvagn i rörelse och ett fåtal bilars motorljud fortplantade sig till den instängda, trånga lägenheten på tredje våningen i Mitte. En rostig potta med avskavd emalj stod halvfull med urin under rummets enda säng och spred en frän doft. Fönstret bakom de tunga gardinerna stängde ute dagsljuset och stadens regntunga luft.
   Bröderna Klaus och Helmut Kaufmann var 12 och 10 år gamla. De satt skräddare mitt emot varandra och spelade schack med hemmagjorda pjäser på den gemensamma sovmadrassen, placerad direkt på golvet.
   ”Jag är hungrig”, klagade Helmut.
   Klaus såg bekymrat på sin lillebror. ”Jag vet”, svarade han bara.
   Ett svagt jämrande från sängen fick pojkarna att resa sig. De smög försiktigt över golvet till sin sjuka mor, Silke. Hennes ansikte var blekt och feberblankt. En blond hårslinga klibbade fast över kinden. Ögonlocken rörde sig som vid en skrämmande och obehaglig mardröm. Hon gnydde.
   ”Mor, du måste till doktorn” sa Klaus. Han strök försiktigt undan hårslingan.
   Helmut kände hur det knöt sig i magtrakten av oro, det fick honom för ett ögonblick att glömma den plågsamma hungern.
   Silke vaknade, med dåsig blick såg hon på sina pojkar. ”Jag har så ont. Ge mig mina tabletter”, bad hon svagt.
   Klaus gick till byrån och tog fram ytterligare två tabletter. För vilken gång i ordningen var inget han höll reda på. Mamma hade ont. Doktorn hade betonat att ordinationen var två tabletter, inte mer. Det var enkelt, som tolvåring var det inga bekymmer att räkna till två.
   Helmut stod inte ut med att se henne så sjuk. Han var tvungen att göra något. Många gånger hade han följt mor till doktorn och han trodde nog att han ensam kunde hitta vägen från  Friedrichstraße till Alexanderplatz.
   Klaus kände stanken från pottan när de stod vid sängen. Han puttade på lillebror med armbågen och uppmanade att han skulle gå och tömma den. Helmut rynkade på näsan men ville inte protestera när mor var så sjuk. Visst kunde han tömma kisset, och när det var gjort tänkte han tala om för Klaus att han själv skulle hämta hem doktorn så att mor blev frisk och kunde börja jobba igen. De skulle inte behöva hungra mer.
   Lillebror utförde sin syssla och skyndade tillbaka, ivrig att utföra sitt hjältedåd. Tänk vad mor skulle bli stolt när hon senare fick höra hur duktig han varit som ensam tagit sig till doktorns mottagning.
   Helmut log upprymt i dörröppningen. Han såg att Klaus krupit upp och lagt sig bredvid mor i den smala sängen. Klaus grät. Han brukade aldrig gråta, inte ens om han slagit sig så illa att han börjat blöda. Men nu grät han så han skakade.
   Han gick avvaktande fram till sängen. Mors ögon var öppna, och munnen var också öppen. En mjölkaktig strimma av vätska hade runnit ur ena mungipan ner över halsen och vidare mot nacken. Han ställde ner pottan, rev av en bit papper från toalettrullen under sängen och torkade bort strimman. Han kände på mors panna att hon inte var lika varm längre.
   ”Man kan inte sova med ögonen öppna”, sa han och slöt försiktigt hennes ögonlock med lortiga barnfingrar. Det ena gled halvvägs upp igen. Helmut la papperstussen över ögat.
   ”Klaus, gråt inte”, sa han. ”Febern har gått ner. Snart är mor frisk igen.”
   Klaus tittade på Helmut genom tårdränkta ögon. ”Hon är död.”
   ”Det är hon inte ALLS! ... NEJ, hon får inte ...” Helmut började ruska Silke för att väcka henne ur något som måste vara en mardröm. ”Mutter, liebe Mutter ...”


annikaochvera@hotmail.com

3 kommentarer:

  1. Vilken utmaning!! Ja vem vet jag kanske skriver ihop något om dem... är det meningen att fortsätta där ni slutade? Eller helt nytt? Valfritt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det får bli valfritt. Skriv bara något om dessa två gossar. Hur det utformas är upp till var och en. Lycka till!

      Radera
    2. :) Ja tror jag har en tanke... en liten sådan.

      Radera