måndag 14 mars 2016

Talande Tystnad ...

 Ligg lågt med bloggen, det rådet har jag fått vid liknande situation som nu. Det kan jag inte ... den är min ventil. I huvudsak är följande text en sammanfattning av tidigare inlägg, redan publicerade.



Det brinner, exploderar, bullrar, dammar... Hallen kallas ugnshallen, smältugnen kallas ugn 15, vi är ugnsskötare. Jag har jobbat där sedan jag var 19 år gammal, i samma hall, i 25 år. Jag har älskat varje dag, fascinerats av det flytande stålet, tilltalats av spänningen, och jobbat med FANTASTISKA arbetskamrater!
Jag har växt upp där, mina arbetskamrater, som bytts ut under alla år, har fostrat mej, lärt mej massor. De tvingade den blyga 19-åringen att ta för sig, ge svar på tal, lära sej jargongen ... De lyckades!
För en tid sedan blev jag och en kollega uppkallade till chefen för samtal, jag satte mig på stolen och chefen började prata.
"Vi har en ledig plats åt dig på gjutbryggan, på lag 1."
Vad SA han? Det susade i öronen, hjärtat hoppade nästan ur bröstet. Jag har varit så säker på att jag inte skulle få gå ifrån ugnen, att jag skulle få stanna på den visserligen försämrade arbetsplatsen … men stanna och kriga med mina musketörer. Skulle JAG få gå, varför då? Tårarna brände farligt nära bakom ögonlocken. Jag är ugnshallen, en av arbetarna som tillhör inventarierna. Jag sansade mej under samtalet och sa: "Låt mej landa i det här.”
”Du tar det mycket bättre än kollegan, XX (som hade rest sig och gått mitt i en mening).
Jag svarade inte men tänkte: "Vänta din jävel, jag är INTE KLAR än!"
Jag gick med tunga steg tillbaka till min hall, såg mig omkring … och då kom tårarna. Jag såg den lilla 19-åriga tjejen gå över bryggan till sin kran, jag mindes kamrater som slutat, tider som var svunna, alla förändringar som gjorts. Jag överväldigades. Krokodiltårarna strömmade och jag tänkte: "Det är märkligt att jag står här och gråter över något som är så vansinnigt fult och andra människor är rädda för."
Men jag har alltid älskat det …

Jaaaaaaaaaaaa!!! Den mentala solen har återvänt efter regnet. Igår efter möte nr fyra, såg man en möjlighet för mig … samma möjlighet som, i min värld har varit så solklar att just den och just därför, utlöst min förtvivlan … Om en av mina jobbarkompisar var villig att byta plats med mig, då var platsen på ugnen åter min. En plats som i min värld så självklart har tillhört mig hela tiden, men det är i min värld det.
Jag pratade med jobbarkompisen om bytet, och han vill byta! Jag blev så vansinnigt glad, skrek och hoppade helt ensam på väg från ugnshallen till duschen. Jag stannade till, tittade upp där allt en gång började … Där på gångbryggan, högt upp på väggen, skuttade hon glatt, den lilla 19-åringen på väg till sin kran, med sin kexchoklad och Trocadero i handen, med de alltför stora arbetsbyxorna instoppade i sina töntiga, vita tubsockor. Hon älskade sitt jobb och sina arbetskamrater. Det har hon gjort sen dess …

Beskedet om omplacering är tillbaka … Den här gången för att jag inte var mångkunnig, men två av mina kollegor som inte heller är mångkunniga, fick stanna vid ugnen. Ibland ser man inte skogen för alla träden, lite så är det. Sedan beskedet kom, som också avgjorde mitt beslut om att begära tjänstledigt på halvtid, har jag trampat vatten. Jag orkade inte kriga gång nummer två … det tar på krafterna att kriga för något som i min värld är självklart, mitt jobb.
Jag ÄLSKADE verkligen att gå till jobbet! Det gör jag inte längre ... jag går dit helt utan glädje, helt utan min nyfikenhet. Jag är inte längre vetgirig om hur saker och ting fungerar och hänger ihop. Jag skrattar och pratar allt mindre.
 Det är svårt att göra det när man trampar vatten.
Jag känner att jag tappar bort mej själv ... och jag gillar det inte. Jag ser inte skogen. Men jag går dit och härdar ut, med förhoppning om att den skall uppenbara sig snart.
Uppgivenhet är SÅ inte jag! Jag VILL ju veta, förstå, kunna … fråga tusen frågor, skratta och prata (om än onödigt mycket). Men framför allt, vill jag hitta tillbaka till kärleken jag en gång delade med den högsta, rostiga byggnaden på Ovakos industriområde, Stålverk 4.

Livet kastar ibland åt en bollar som man inte riktigt är med på att fånga. Ju äldre man blir desto bollräddare tycks man bli. Sen har jag väldigt dåligt bollsinne också. Men jag ska försöka fånga en ändå, nu när livet slänger dom högt och lågt …

Jag gjorde det! Jag fångade en av livets bollar som kastas! Ibland högt, ibland lågt ... Jag blundade, bollrädd som jag är ... och tog en! Jag har ansökt om tjänstledigt halvtid för att skriva. Jag måste chansa, vill inte tänka senare i livet, tänk om jag ... Chansen är här och jag måste undersöka vad den kan ge.
Man blir ingen målvakt för att man fångat en boll, men EN boll kan vara avgörande …

25 År, har jag jobbat på Ovakos stålverk. Detta firades igår med medaljfest för oss ”25-åringar” och så tackades pensionärerna av som nu går hem. 25 år i samma hall, ugnshallen ... så många minnen, så mycket roligt.
När jag var tonåring hörde jag talas om "Gropen", som var den allmänna benämningen på arbetsplatsen. Det lät hemskt ... gropen. Dit ville man ju absolut inte! Men när tillfället erbjöds, så var pengarna svåra att motstå. Och Gropen blev mitt andra hem ... Jag älskade det!
25 år i samma hall, i samma fikarum ..det är mer än halva mitt liv! Fattar ni att jag är hemma där?!
Men nu ska jag byta jobb, jag har fått en (UTBILDNINGS) plats på gjutbryggan som jag redan har avstyrt en gång, inget jag valt själv ... Men jag ska också börja gå halvtid. En del säger: "Jaaa, men det är på tiden att du gör något nytt!"
Nu är det ju inte så att jag har hållit mig i min hall och skiter i vad som händer i resten av kedjan. Nej, min nyfikenhet är för stor. Jag vet vad som händer i de andra skeppen, hur lång tid det mesta tar, varför man gör som man gör. Det är bara det att jag ÄR så mycket Ugnshallen, där är jag hemma!
Med vemod lämnade jag ugnshallen i Torsdags natt ... och den här 25 år -festen kändes som ett avslut. Och en början på något nytt …

Vi skrev boken ”Lustjakt” tillsammans. Med Stålverkets neddragningar och omkastningar så har jag haft massiva funderingar på mitt liv. Jag har insett att också jag, faktiskt skrivit en bok som skall ges ut …
Annika och jag är på strax klar med sista redigering och korr av boken, den ska skickas iväg senare i veckan … Känslor har pendlat i frustration, hopp och förtvivlan … men ALDRIG ge upp! Drömmar om att få en bok utgiven har varvats med mardrömmar om att misslyckas.
Nu ska "Lustjakt" bli utgiven. Vi är euforiskt lyckliga för det!

Det har varit några produktiva dagar, en tredjedel av det nya manuset är skrivet. Med kaffekoppen intill har intrigerna tätnat och bad-guys blandats med kärlek. Vi har skrivit "så fingrarna blöder". Sida vid sida författar vi uppföljaren ”facerape”. Spännande och läskigt , på samma gång!
Men nu håller min tjänstledighet på att rinna ut ... Redan halvvägs talade jag om för ledningen att jag inte skulle fixa jobbet på bryggan eftersom det är många fler tunga lyft och min höft besvärar mig värre där. Höften är röntgad och diagnosen är förkalkning, jag har ben/brosk utväxt på ledkulan och väntar på tid hos ortoped.
Chefen sa att jag nog skulle räkna med ett negativt svar på min förlängnings-ansökan. Faktumet bekymrar mig ... ett möte nästa vecka skall förhoppningsvis kunna stilla mina funderingar.

Det gjorde det inte, beskedet blev ”Gå kvar där så länge.” Efter snart tre veckor vet jag fortfarande ingenting! De avslog blankt min ansökan om halvtids tjänstledigt (både på 3 och 6 månader) men de har ingen klar plan för mig? Däremot så kunde jag få tjänstledigt på heltid, men jag förklarade att det ekonomiska skulle bli alltför kärvt då. Jag går utöver bemanningsplan (på heltid) samtidigt som man plockar in vikarier? Jag gör det jobb jag kan på bryggan för att underlätta för mina kollegor. Det känns lagom roligt att utföra ett jobb som egentligen inte finns … Jag sattes på en utbildningsplats där, för att lära mig TRE nya jobb istället för att få vara kvar vid ugnen och lära mig DET ENDA jobb jag inte kan, nämligen köra ugnen!?
 Frågorna är många och ovissheten tär hårt och jag tar det personligt. Det värsta är inte att jag omplaceras mot min vilja, det värsta är att i den här processen förgörs min glöd, min enorma passion jag haft för mitt jobb. Är det det som är meningen? Ska man inte brinna, trivas, ha kul, vilja gå dit även när man är sjuk? I så fall har man lyckats och jag sällar mig till skaran - Vi går dit för att det ger pengar, inget annat!
Vad vill jag uppnå med det här inlägget? Förklara att tystnaden och ovissheten förgör mig? Att jag tappar bort mig själv, stoltheten, och glädjen som funnits?
Ja, delvis … men mest för att jag undrar VARFÖR!

// VERA

1 kommentar:

  1. Jag hade precis skrivit en lång kommentar, så tryckte jag fel och den försvann ut i tomma intet! Jag blir så ledsen för det och även för att du ska behöva må dåligt av denna oro på din arbetsplats. Det känns som denna tystnad är med avsikt, att de har andra planer för dig som är outtalade och jag kan inte tänka mig att det är bra på något vis för dig. Hur tänker din arbetsgivare? Ja hon tog ju ledigt så egentligen vill hon inte jobba. Hon är för säker på det hon kan så vi flyttar henne dit hon inte kan något för det blir bra, för då kan vi säga att hon är överflödig. Jag känner me
    dig så in i hjärteroten vet hur det känns att bara stå där och plötsligt inte duga. Känslan av att ramla, jag hade tack och lov en fallskärm att falla med och jag tog mig ur.. att de sedan blev som det blev är en annan historia. Är det inte så i vårt gamla Sverige att man inte ska komma och sticka upp? Inte ta sig för med att skriva eller vad det nu är man gör som ramlar ur den normala ramen, för jag tror att det är farligt att ramla utanför, att våga göra sin dröm till verklighet. Alltid finns det de som tar alla chanser att trycka ner, förändra för personen genom en tärande tystnad eller rent ut säga att DET kan du inte göra. Min dröm, jag vill hålla föredrag, jag vill hålla tal, det fanns så nära men så blev jag nedtystad. Du räcker inte till, man måste ha stark röst förstår du väl, det går inte osv... så står jag där i rena ilskan! Jag tog ett steg tillbaka för jag orkar inte bråka. Naturligtvis kommer det att hållas av en MAN. Nej, jag hatar inte män men jag hatar att bli nedtystad av mina kvinnliga medfarare i livet. Jag tror vi, jag och du och många med oss som vågar ta plats på "äldre dar" blir farliga och ska till varje pris tystas på ett eller annat vis. Jag gråter med dig, jag hoppas innerligt att allt löser sig, jag hoppas Annika snart får se sin starka och glada Vera tillbaka.

    Varför, jag säger också varför? Varför peta bort en som kan sitt jobb. Blir det inte jobbigare i längden för arbetsgivaren? Nytt folk, nya att lära upp istället för att låta dig gå kvar och med tiden kanske få lära upp en ny person.

    Många kramar till dig och även till Annika. Jag hoppas du snart är tillbaka på rätt köl och tänk på att en sak! DU är värd allt!! Fast jag bara träffat er en gång på riktigt så säger jag det, ni gjorde intryck på mig, med er kärlek, er gemenskap och styrka! Ni är helt enkelt personer som jag gillade från första stund.

    PS. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om orättvisor, om personer som mer än gärna vill trycka ner och få mig att backa ur. Personer som blir avundsjuka för att jag gör det jag gör, som inte kan hantera mig som den person jag är.

    SvaraRadera